- Är du säker på att vi skulle svänga vänster där? Spencer lätt osäker när hon vred på huvudet för att kolla på en skylt vi just passerat.

Jag bet mig i läppen. 

- Ni sa ju vänster i rondellen?

- Jaa, men kan vi verkligen lite på Nowas kartläsnings kunskaper?

Det hördes en dov duns när Nowa smällde en flaska Evian i Spencers huvud.

- Jag menar bara att vi skulle ha använt GPS:en i min mobil! sa Spencer och höjde avvärjande händerna framför sig.

- Jo, vi hörde dig de första 27 gångerna... svarade Nowa med surt tonfall.

Jag skakade på huvudet. De var som syskon som alltid skulle små-gnabbas. Vi hade kört ganska länge och varit tätt inpå varandra ännu längre. Men så skulle det ju vara under en längre tid nu när vi skulle dela lägenhet i London, så det var väl lika bra att vi vande oss. Jag körde flyttbilen med de få möbler och kartonger vi tagit med oss från Sverige medan Nowa och Spencer satt med huvudena tätt ihop över en stor karta.

- Du Spencer? frågade Nowa frånvarande.

- Ja v...

- PLUTT! ropade hon och vek sig dubbel av skratt.

- Jag var faktiskt påväg att säga "vad är det" och då räknas det inte! utropade Spencer surt.

Jag tittade misstroget på dem och suckade.

De fortsatte sin disskussion medan vi sakta men säkert närmade oss vårt London.

 

2 timmar senare svängde vi in framför byggnaden med vår lägenhet.

- Äntligen här! sa jag glatt och sträckte på mig.

- Det hade ju gått fortare om inte någon hade varit sjukligt beroende av kaffe... Nowa kastade en menande blick mot mig.

Jag ryckte på axlarna och flinade. Kaffe var kaffe, "end of story".

- Wow, vilket vackert hus! Spencer stod framför byggnaden och beundran hördes tydligt i hennes röst.

Nowa och jag gick och ställde oss bredvid henne på trottoaren.

- Vad säger ni tjejer? Ska vi bo ihop eller? vi log mot varandra och tog en stor gruppkram innan vi satte igång med att kånka lådor.

 

- Det var den sista lådan tror jag.

Jag pustade ut och torkade svetten ur pannan. Alla möbler och lådor stod i en hög mitt på vardagsrummets parkettgolv. Nowa hade sjunkt ner i en brun fåtölj och Spencer var i full färd med att öppna en av sina lådor.

- Hur ska vi bestämma vem som får vilket rum? började Spencer medan hon drog en kniv längs tejpen på lådan.

- Det spelar ju inte så stor roll vem som får vilket eftersom alla har fantastisk utsikt och balkong. fortsatte Nowa.

- Vi kan ju dra lott så blir det som det blir. Eller så kan v....

Längre hann hon inte förrän Spencers skrik ekade genom lägenheten.

- SHAMPOO-EXPLOSION! Åh nej! Mina kläder! Spencer drog desperat upp ett blommigt linne täckt av blek-rosa shampoo.

- Men, är inte det där mitt linne? frågade jag och gick närmare för att se bättre.

Spencer betraktade linnet och blickade sedan ner i lådan. Hon reste sig upp och gick fram till mig och la sina händer på mina axlar. Hon såg mig i ögonen med allvarlig blick.

- Lil... Jag tror det har hänt en olycka i din klädlåda...

Jag kollade mellan henne och lådan och brast sedan ut i skratt. Först såg de andra på mig som om jag blivit galen, men snart stämde de in i min glädje. Hur kunde man irritera sig på något när livet lekte?

Alla tre skrattade vi tillsammans tills vi låg i en hög tillsammans med allt annat vi ägde i vår alldeles egna lägenhet.