- So, 2013 came of to a good start! sa Louis och sträckte på sig i flygplansstolen med ena armen runt Spencers spända axlar.

Efter närmare 25 dagar i Australien var det dags att åka hem till London igen.

- Yeah, I wish we could have stayed longer... sa jag och grimaserade när jag tog en klunk te.

- I think it was about time for us to head home again. mumlade Niall genom sin muffinfyllda mun.

Jag såg trött på honom.

- Niall, I'm in week 15. It's no problem for me to surf. sa jag för hundrade gången.

Jag hade spenderat så mycket tid som möjligt ute bland de underbara vågorna medan Niall oroligt betraktade mig från en annan bräda, strandkanten eller ibland en vattenskoter.

- This tastes like shit by the way. tillade jag surt och ställde bestämt ner tekoppen på det nerfällbara bordet framför mig.

Nowa vände sig om i sätet snett framför mig och höjde på ögonbrynen.

- How are those pregnancyhormones working out for you Lil?

Jag nöjde mig med att blänga surt på henne och luta huvudet mot Nialls axel. Han kysste mig mjukt på håret och jag slöt ögonen. 

 

- This was amazing, Lil. sa Liam och klappade med ena handen på magen medan de andra instämde och hjälpte till att samla ihop våra tallrikar.

Jag log mot honom och tog med mig en trave disk ut i köket. Hela gårdagen hade ägnats åt att komma i takt med tidsskilladen och när vi nu hade kommit i någorlunda fas hade vi bestämt oss för att äta middag ihop. Allihop. Vår lägenhet hade nog aldrig omfamnat tio personer på samma gång förut, men den klarade det med bravur. Zayn och Liam hade gladeligen tagit med sig sina flickvänner till lägenheten för att återförenas med sina bandmedlemmar för första gången på det nya året. Stämningen var mysigt avslappnad när vi åt den tidiga middagen jag hade lagat med hjälp av Nowa och Spencer, de oumbärliga provsmakarna.

När allt var inplockat i diskmaskinen tryckte Niall ner mig i soffan. Jag kollade frågande på honom när han gav mig ett hopvikt pappersark.

- Happy birthday! utropade han och log strålande mot mig.

Jag skrattade till och höjde på ögonbrynen.

- My birthday is july seventeenth, pretty much six months from now. sa jag och skakade oförstående på huvudet.

Alla de andra fyra paren i rummet kollade nyfiket på oss när Niall ryckte lätt på axlarna.

- I know. This was supposed to be your christmaspresent, but it wasn't ready until a few days ago. 

- You shouldn't have. mumlade jag medan jag vecklade ut den vita papperslappen.

Jag log hastigt mot Niall innan jag vände ner blicken igen. Förvirrat vände jag på lappen och kollade på den tomma baksidan.

- It's an address..? sa jag frågande och rynkade pannan.

- I say dump him. fnös Nowa och Spencer himlade med ögonen åt henne.

Jag kollade tveksamt upp mot den tillsynes överlycklige Niall.

- Ehm, thank you... sa jag tveksamt och viftade lite med lappen.

Han skrattade och tog min hand.

- The present is at that address. förklarade han medan han började dra mig bort mot ytterdörren.

- We leave now? frågade jag förvirrat medan jag snubblade efter honom ut i trapphuset och vinkade snabbt till de andra som satt kvar i vardagsrummet och skrattade.

När vi kom ut på trotoaren stannade Niall framför en beige Volvo och räckte uppfodrande fram ett svart tygstycke mot mig. Jag såg misstroget på honom.

- There's no way I'm riding a car with that on, I'll get carsick! protesterade jag och slog ut med händerna.

Niall tvekade med blicken mellan mig och ögonbindeln och jag suckade.

- I'll put it on when there's two minutes left. muttrade jag och gick fram mot honom.

Han log mjukt mot mig och pussade mig lätt på munnen innan han öppnade passagerardörren och hjälpte mig in i bilen.

Bilfärden förflöt under tystnad eftersom Niall enträget vägrade svara på mina frågor om sludestionationen. Vi lämnade city och åkte istället in i ett villaområde i förorten. Niall bromsade stillsamt in vid trotoarkanten och jag tittade mig nyfiket omkring.

- What... började jag men tystnade när Niall la ett finger över mina läppar och sträckte fram ögonbindeln.

Jag suckade men knöt trots allt på mig den och höll hårt i sätet när bilen försiktigt rullade iväg. Efter ungefär trettio sekunder kände jag hur vi bromsade igen. Jag gjorde en ansats att ta av mig ögonbindeln men blev snabbt stoppad av två varma händer. Jag hörde hur en dörr öppnades och stängdes följt av tystnad i några sekunder innan min dörr öppnades och mitt säkerhetsbälte spändes upp. Försiktigt klev jag ur bilen med stort stöd av Nialls mjuka händer. Vi gick upp på trotoaren och stannade sedan.

- Ready? viskade Niall i mitt öra och jag nickade.

Försiktigt knöt han upp knuten i min nacke och jag öppnade sakta ögonen.

Vi stod framför en vacker, vit villa omgiven av en otroligt grön gräsmatta, med tanke på säsongen. En stengång upplyst av små lyckor ledde fram till en ytterdörr och en uppfart i liknande material låg framför en stor garageport. Jag rynkade pannan lätt när jag betraktade den vackra verandan och de stora fönstren, varför var jag här? Jag skulle precis fråga Niall när en kvinna klädd i marinblå kjol och matchande kavaj steg ut genom ytterdörren och kom mot oss. Hon log varmt och sträckte fram handen för att hälsa.

- Melissa Gredon, real estate agent. 

Jag drog häftigt efter andan och slog ena handen för munnen samtidigt som jag vände mig mot Nialls leende ansikte. 

- Surprise! mumlade han lågt in i min nacke med armarna virade runt min midja och händerna placerade på den tydliga, men ändå något blygsamma, bulan på min mage.

När jag vände huvudet mot huset och fastighetsmäklaren igen fastnade blicken på en skylt i trädgården som jag inte lagt märke till förut. "FOR SALE" stod skrivet med röda bokstäver ovanför loggan för ett fastighetsföretag.

- Do you want to see the house? frågade kvinnan och visade med handen mot huset.

- Could you give us a minute first? frågade jag efter att ha harklat mig ett flertal gånger.

- Ofcourse. svarade hon leende innan hon gick tillbaka in i huset.

Jag vände mig om så att jag stod med ansiktet mot Niall, med bulan in i hans mage.

- Do you like it? frågade han och log större än vanligt.

- We can't afford this. sa jag och sökte efter förståelse i hans blick.

- We could though. I mean, when we get married we'll split these kinds of costs.

Jag kände hur jag började andas ytligare.

- We said we wanted to do it before the baby was born, why wait? han tog tag i mina överarmar och såg mig rakt i ögonen.

Jag flackade med blicken och kände paniken komma krypande.

- What? You want to go to cityhall right now? utbrast jag och hörde hur hispig min röst lät.

Niall smekte försiktigt min kind.

- Calm down, sweetie. We don't have to take a decision at this second. Let's just check out the house, okay? sa han med mjuk röst och pussade mig på pannan när jag nickade svagt.

Med högra handen begravd i hans vänstra gick vi mot verandan där den leende Melissa Gredon stod med dörren öppen och väntade på oss.

 

- Så? Vad tyckte du då? Spencer och Nowa satt i soffan framför mig med nyfikna blickar och lyssnade ivrigt när jag berättade om min överraskning.

- Det var helt fantastiskt. Vackraste huset jag någonsin sett. erkände jag med en suck och lutade huvudet i händerna.

- Varför är du inte glad då? frågade Spencer och kollade undrande på mig.

Jag ryckte olyckligt på axlarna.

- Jag vet inte... Det går bara så fort...

- Du kanske skulle tänkt på det innan du blev gravid. mumlade Nowa konstaterande och ryckte bara på axlarna när Spencer armbågade henne i sidan.

Jag suckade tungt igen och reste mig upp för att hämta en extra tröja. Vardagsrummet var fortfarande välfyllt med folk men Niall syntes inte till när jag styrde stegen mot mitt sovrum. Jag letade fram en stickad, grå kofta som jag svepte över axlarna. Precis när jag skulle gå ut från rummet igen hörde jag en upprörd röst prata utanför dörren. Försiktigt kikade jag ut genom dörrspringan och såg Nialls ryggtavla. Han höll ett hårt grepp om telefonen som pressades mot hans öra.

- I'm not leaving them, can't you get that?

Jag undrade vem han pratade med och varför han var så upprörd samtidigt som jag bekämpade impulsen att lägga armarna runt hans midja och trösta honom.

- I'll have a child and a wife by then, do you expect me to abandon them?!

Jag kände en stor klump bildas i magen.

- I realise that it's an important tour but...

Han lyssnade på den uppenbart arga rösten som strålade ut från telefonen medan klumpen i min mage blev större för vart ord jag hörde.

- Well, sometimes you have to give up your dreams. sa han så samlat han kunde innan han tryckte bort samtalet, tog några djupa andetag och gick ut till vardagsrummet igen.

Matt lutade jag mig mot väggen och sjönk ner på golvet där jag lutade huvudet i händerna och snyftade tyst medan en tår trillade nerför min kind.

 

Jag stirrade stint ut genom vindrutan medan jag lämnade Londons välbekanta gator bakom mig. Orden jag hade skrivit för bara några timmar sedan dök hela tiden upp i mitt huvud och hur jag än försökte tycktes jag inte kunna skaka bort bilden av min sneda handstil på det vita pappret. Tårarna hotade att svämma över men på något mirakulöst sätt verkade jag kunna hålla tillbaka dem. Tveksamt lade jag en hand på magen som Niall alltid brukade göra. Plötsligt kände jag en liten buff mot handflatan och drog häftigt efter andan samtidigt som jag tittade ner mot den lilla bulan. Jag tittade hastigt upp igen när en mötande bil tutade förskräckt och svängde försiktigt till vägrenen där jag stannade. Jag placerade ömt händerna på magen igen och möttes av ytterligare en tydlig spark. Jag skrattade till samtidigt som ögonen fylldes av tårar.

- Hej. viskade jag mjukt och kände hjärtat slå ett extra slag.

För första gången insåg jag att det faktiskt låg en liten bebis där inne, min lilla bebis. Min och Nialls... Jag torkade snabbt bort tårarna från kinderna och gjorde en U-sväng tillbaka ut på motorvägen.

- Come on baby, let's go to daddy. sa jag med ett leende på läpparna och uppmuntrades av en ivrig spark.

 

Jag fumlade med nyckeln i låset till Nialls lägenhet och öppnade den sedan när jag märkte att den stod olåst.

- Niall? ropade jag uppspelt när jag klev in genom dörren och sökte med blicken genom vardagsrummet.

Jag gick vidare och stannade till när jag såg hans välbekanta ryggtavla. Jag log med hela ansiktet och kunde inte vänta på att få se hans ansiktsuttryck när han fick höra att vårt barn hade potential till att bli fotbollsproffs eller möjligtvis karatemästare.

- Niall! You wont belive what just happ... började jag men tystnade när han inte rörde sig.

- Niall? frågade jag oroligt och ställde mig ett par steg bakom honom.

Oändligt sakta vände han sig om och jag drog efter andan när hans ögon, som uttryckte mer smärta än jag någonsin upplevt förut, vändes mot mig. Jag skulle precis öppna munnen för att fråga vad som hänt när jag såg pappersarket i hans hand. Mina ögon fylldes med tårar när jag vände blicken till hans tomma ansikte igen.

- Niall, I... försökte jag men han vände bort blicken.

- You were just gonna leave? mumlade han med svag röst.

- Please, I'm... började jag men han avbröt mig.

- Sorry? Yeah, it says that. sa han med en ny intensitet i rösten och nickade mot brevet i sin hand.

Jag såg bedjande på honom medan tårarna hotade att svämma över igen. Han såg in i mina ögon i några sekunder innan han vände bort blicken och gick förbi mig mot ytterdörren.

- Don't leave... viskade jag hjälplöst och kände den första panikartade tåren glida nerför kinden.

Paniken jag kände nu var tusen gånger starkare än den i jämförelsevis svaga rädsla jag känt när han tog upp bröllopet. Rädslan att förlora honom var den starkaste känsla jag någonsin upplevt.

Han stannade med handen på dörrhandtaget och såg på mig med outgrundlig blick. För ett ögonblick syntes smärtan tydligt i hans ögon och jag trodde att även hans tårar skulle svämma över, att han skulle komma tillbaka och prata med mig, reda ut vad jag hade stökat till. Men så byttes blicken ut mot något annat, något tomt.

- You did. sa han, öppnade dörren och stängde den efter sig när han gick.

Tystnaden i lägenheten tryckte mot mina öron när jag kände hjälplösheten gripa tag i mig. Orkeslös sjönk jag ihop i en ynklig hög framför soffan och snyftade desperat. Inte ens sparkarna var kvar, jag var alldeles ensam.