Lily

Smärtan sköt genom kroppen som elektriska stötar och blicken blev dimmig när tårar rann ur mina ögon. Jag var helt utmattad och fick kämpa hårt för att hålla ögonen öppna. En del av mig ville ge upp. Bara luta mig tillbaka mot den hårda britsen och sluta ögonen för gott. Men en annan del, en mer dominant och instinktiv del, tvingade mig att fortsätta.
Jag hade svårt att fokusera på vad som hände runt omring mig. Det var ett virrvarr av blå och vita rockar, lampor som bländade mig och otydbara röster. Men så blev jag medveten om ett hårt tryck mot högra handen. Jag lyckades vända huvudet ditåt och möttes av ett välbekanta ansikte. Alla omvälvande känslor jag kände tycktes avspeglas i hans blå ögon. Nialls ansikte sprack upp i ett leende när våra blickar möttes och jag kände lugnet sprida sig i magen i ungefär två sekunder innan jag insåg att leendet inte nådde hans ögon. Precis när jag öppnade munnen för att fråga honom vad som var fel skar en blixtrande smärta genom magen och jag skrek rakt ut. Skriket tycktes eka i det vita rummet och jag försökte lägga händerna över magen för att skydda det lilla livet där inne. Paniken grep tag i mig med full kraft när jag inte lyckades lyfta armarna och jag skrek igen. Adrenalinet rusade genom kroppen och jag kände inte av tröttheten när jag försökte kasta mig av och an. Förskräckt upptäckte jag att jag inte kunde röra på någon annan del av kroppen än huvudet, jag satt fast vid britsen jag låg på.
Jag ryckte till när en hand lades på min kind och försökte genast skaka av mig den. Men så dök Nialls ansikte upp alldeles intill mitt och jag insåg att även handen var hans. Han vred mitt ansikte mot sitt och tvingade mig att titta in i hans ögon. Jag såg att hans mun rörde sig men lyckades inte riktigt förstå vad han sa. Medan han fortsatte prata kände jag hur något slet i magen även om smärtan hade avtagit aningens. Efter vad som kändes som flera timmar, men som antagligen inte var mer än en minut, hade jag lyckats urskilja några enstaka ord från vad Niall sagt och jag började minnas vad som hänt och var jag var. Jag sneglade ner mot mina handleder och fick bekräftat vad Niall sagt, jag var fastspänd. Niall följde min blick och började prata igen. Han upprepade ett ord flera gånger och tillslut lyckades jag få grepp om det. "C-section." Först fick det mig att andas lugnare, men det dröjde inte många sekunder förrän jag insåg hur fel det var.
- Too soon... lyckades jag andas fram ansträngt mot Niall som bet ihop käkarna hårt.
Barnet i min mage borde inte komma ut på flera månader. Jag försökte räkna ut exakt hur lång tid det var kvar, men lyckades inte komma ihåg dagens datum.
En mörk, rund sjuksköterska med vänlig, om än något orolig, uppsyn slöt upp bakom Niall och sa något till honom. Han tittade hoppfullt upp mot henne och tog emot ett tygstycke som han började badda min dyblöta panna med.
- It won't be long now. sa han med lugnande röst och kysste baksidan av min hand.
Jag förvånades av att jag plötsligt förstod vad han sa så väl men kom snabbt på andra tankar när ett våldsamt ryck fick min rygg att lämna britsen. Jag blev så överrumplad att jag inte hann reagera förrän nästa ryck kom och då hade Niall redan börjat förklara med upphetsad röst.
- They're pulling the baby out!
Jag kollade storögt på honom och kände en våg av överväldigande känslor skölja över mig. Den runda sjuksköterskan som räckt Niall handduken tittade fram bakom ett skynke, som jag inte lagt märke till innan, som gjorde att jag inte kunde se vad som hände nere vid magen och sa att bebisen snart skulle vara ute.
Jag vände ansiktet mot Niall och kände en konstig blandning av rädsla och förväntan spridas genom kroppen. Han kramade min hand och drog fram en stol som han satte sig på så att våra ansikten kom i samma höjd. Han log ett litet leende.
- Look right here. viskade han och pekade snabbt på sina ögon.
Hans försök att distrahera mig fungerade utmärkt och medan jag under ett flyktigt ögonblick tänkte på Johnny Castle i Dirty Dancing kom det kraftigaste rycket dittills och jag drog häftigt efter andan medan jag lyftes så högt upp från britsen som mina fastspända lämmar tillät. Det blev helt tyst i rummet när jag sjönk ner på britsen igen och jag insåg att mitt barn hade fötts. Utmattningen lades sig över mig igen men jag lyckades le stort och innerligt mot Niall som tittade på mig med tårar i ögonen. Vi log mot varandra och kärlek fyllde hela min ömmande kropp. Men så bildades plötsligt en rynka mellan hans ögonbryn. Jag såg frågande på honom när han vände ansiktet mot det som pågick bakom skynket. Jag skulle precis fråga vad som var fel när jag uppfattade vad som sades i andra änden av rummet. "Not breathing." Orden ekade inne i mitt huvud och ändå kunde jag inte fullständigt förstå innebörden av dem förrän jag såg skräcken i Nialls ansikte när han såg på mig igen. Det kändes som om tiden stannade när jag insåg att ljudet av tystnad var förödande i en förlossningssal. All kraft rann ur mig och mitt huvud dunsade matt ner mot britsen igen.
- Live. lyckades jag andas fram medan ögonlocken blev allt tyngre.
Niall vände sig mot mig och en helt ny rädsla syntes i hans ögon. Jag kände svagt av hur någon skakade om mina axlar när mina ögon stängdes. Det sista jag tänkte innan mörkret slöts omkring mig var lev. Lev.

Jag öppnade ögonen och såg att jag låg i ett rum med gulmålade väggar och någon lila bord med ankor. Förvirrat sträckte jag lite på mig och drog häftigt efter andan när den minimala rörelsen fick det att bulta till av smärta i hela kroppen. Jag lyfte på handen för att smeka magen, en vana jag lagt mig till med sen bebisen sparkade för första gången. Jag stelnade till mitt i rörelsen när jag upptäckte att magen var platt. Jag kände hur jag började kallsvettas och fastän smärtan fick det att svartna framför ögonen satte jag mig upp i sängen och slet av ett ljusgult täcke från min kropp. Med gråten i halsen drog jag upp den stickade tröjan jag bar så att huden blottades. Jag kved till och slog handen för munnen när jag fick syn på ett stort ärr tvärs över den tomma magen. Tårarna rann över och jag snyftade högt medan jag stirrade på magen genom suddiga ögon. Plötsligt slöts ett par armar runt mig och jag vände ansiktet mot den bekanta lukten.
- Sch... hyssjade Niall med läpparna mot min hjässa.
Jag lutade mig bakåt för att kunna se hans ansikte. Men när jag såg hans härjade blick och rödgråtna ögon kändes det som om mitt hjärta brast. Förtvivlat slog jag återigen båda händerna för munnen och skakade orytmiskt på huvudet. Niall måste ha förstått vad jag antog för han skyndade sig att skaka på huvudet och smeka mina armar.
- No. They're working on it... sa han och ryckte lätt på axlarna.
Utan att känna mig helt övertygad och med en överväldigande tomhetskänsla sjönk jag tillbaka mot kuddarna i min breda sjukhussäng.
- I'm so glad you're awake. For a minute there, I thought... hans röst sprack på slutet och han vände bort ansiktet.
Jag förstod inte vad han pratade om. Varför skulle inte jag vakna? Jag huttrade plötsligt till och när jag virade armarna runt mig själv stötte jag på en slang som satt fast i min högra hand. Förstrött tog jag tag i den för att dra ur den men Nialls mjuka, men starka, hand hindrade mig. Jag såg upp på honom och han tittade på mig med outgrundlig blick.
Vi avbröts av att dörren in till vårt rum öppnades och jag tyckte mig ha ett svagt minne av den runda kvinnan som stod i dörröppningen med ett vänligt leende på läpparna.
- Are you ready to meet your daughter? frågade hon och jag såg oförstående på henne.
Men så föll min blick på kuvösen hon drog bakom sig. Niall tog ett stadigt tag om min hand men jag förmådde inte krama tillbaka. Försiktigt körde sköterskan in vagnen i rummet, precis intill min säng. Utan att våga låta mig själv känna någonting blickade jag ner på det lilla knytet i kuvösen. Jag skulle precis titta bort, av rädsla för att något skulle hända bara av att jag andades på henne, när hon öppnade ögonen. Jag drog häftigt efter andan när jag såg rakt in i ett par klarblå ögon, identiska kopior av Nialls, och kände hur uppgivenheten jag känt omsluta mitt hjärta snabbt tinade bort. Istället uppfylldes jag av en bubblande lycka som fick mig att snyfta samtidigt som jag skrattade till och en tår trillade ur ögonvrån.
- That's our daughter. viskade jag utan att kunna släppa henne med blicken.
Jag kände Niall lägga en arm runt mina axlar och pussa mig på sidan av huvudet.
- She's a real fighter! sa sköterskan och jag hörde att hon log, jag kunde dock inte veta säkert för jag förmådde inte släppa det rosa ansiktet framför mig med blicken.
- Would you like to hold her? frågade hon strax efter och jag kunde inte låta bli att nicka fastän jag fortfarande var livrädd för att ta sönder henne.
Med försiktiga rörelser lyfte hon upp ett pyttelitet knyte som hon sedan placerade i min famn. När jag kände hennes tyngd, eller lätthet, i mina armar trängde sig ännu några tårar fram. Oändligt försiktigt böjde jag mig fram och kysste hennes varma panna. Niall följde mitt exempel och kunde inte heller han släppa henne med blicken.
- I'll leave you three alone. sa sköterskan och gled diskret ut ur rummet.
- She's beautiful... viskade Niall andäktigt och jag nickade.
Det fick mig att minnas någonting.
- Keeva. viskade jag och otroligt nog vände den lilla flickan i min famn blicken mot mig och såg rakt in i mina ögon.
- What? frågade Niall.
- Keeva. It means beautiful, precious, gentle and a hole bunch of other great things. It's gaelic. svarade jag.
Jag förstod knappt hur jag kunde komma ihåg det. Det hade gått en väldigt lång tid sen jag lärde mig det, vilket bara fick det att kännas som att det var ännu mer ämnat för henne. För min dotter.
- Keeva... sa Niall prövande.
Jag släppte min dotter med blicken för första gången och vände den istället mot Niall. Han log med hela ansiktet mot mig och jag log tillbaka lika stort. Han lutade sig försiktigt fram och stannade när hans läppar var några millimeter från mina.
- I love you, Lily. viskade han.
- I love you too, Niall. andades jag och kysste honom för första gången på alltför länge.
När jag lutade mig bort från kyssen log jag med hela kroppen. Jag vände mig mot det lilla livet i mina armar.
- And I love you, Keeva. viskade jag och kysste min dotters panna.

- She's asleep. It's been a few... Bewildering, days. hörde jag Niall säga med låg röst.
Jag sträckte på mig och gläntade på mina tunga ögonlock. Ett stort, om än sömndrucket, leende spreds över mitt ansikte när jag såg Spencer, Nowa, Liam, Louis, Harry och Zayn smyga in genom dörröppningen till mitt förhållandevis stora rum med ballonger och presenter i händerna.
- Hey! utbrast jag glatt och började resa mig från sängen.
Niall var snabbt framme vid sängkanten och tryckte ner mig igen, bestämt men försiktigt. Jag suckade och himlade med ögonen men satte mig ändå tillrätta i sängen. Spencer och Nowa kom fram och kramade om mig.
- Hur mår du? frågade Spencer och satte sig på kanten av sängen jämte Nowa.
- Bra. Lite stel kanske, men bra. svarade jag och log mot dem båda.
Liam kom fram till mig och gav mig en stor och lång kram.
- Congratulations. sa han lågt och log svagt mot mig.
Jag log tillbaka. När han vände sig om för att gå fångade jag hans hand. Han såg frågande på mig.
- Thanks for letting me go. nästan viskade jag.
Han såg dröjande på mig i några sekunder innan han nickade svagt och gick bort till Niall och de andra killarna.
När alla hade kramat varandra och satt sig tillrätta på olika ställen i rummet knackade det försynt på den öppna dörren.
- Am I interrupting? frågade vår underbara sjuksköterska Lulah med ett stort leende på läpparna.
Jag log mot henne och skakade ivrigt på huvudet. Den runda kvinnan hade varit med vid förlossningen och sedan tittat in några gånger om dagen, alltid med en kuvös i släptåg. Hon skrockade lågt och puttade in den lilla glasvagnen i rummet. Alla blev alldeles tysta och väntade andäktigt medan Lulah lyfte upp det lilla knytet ur kuvösen. Mitt lilla knyte. Jag sträckte armarna mot henne och hon placerade Keeva i min famn.
- Hey, baby girl. viskade jag lågt och kysste hennes panna.
De andra sträckte nyfiket på sig för att betrakta underverket.
- It's a girl? frågade Spencer och såg först på mig och sedan på Niall.
Vi nickade och log mot de andra.
- Does she have a name? undrade Nowa och smekte henne lätt över kinden.
- Keeva. svarade jag och log stolt.
- Keeva? upprepade Nowa och höjde på ögonbrynen.
Spencer armbågade henne snabbt i sidan.
- What? I think it's beautiful. sa hon och såg klagande på Spencer.
- You always think I'm gonna say something inappropriate. tillade hon muttrande och Harry skrattade till i sitt hörn av rummet.
Hon kastade ett leende ögonkast mot honom och jag bekämpade lusten att fråga vad som pågick där.
- What happened? frågade Spencer och såg frågade på mig.
- One day you're at home, yelling at me for not doing the dishes, and the next day I hear that you're in Ireland just to get a call a few days later to find out you went in to labor? hon höjde på ögonbrynen och såg mellan mig och Niall.
Jag suckade lätt och kollade frågande på Niall. Han log svagt och la en hand på min axel.
- Lily came to me in Ireland. We talked and said that we should go back to London together and figure everything out along the way. But short after we landed something happend, I still don't understand exactly what, and the baby had to be delivered.
Jag såg ner på Keevas fridfulla, sovande ansikte och tänkte på allt som hänt inom loppet av några dagar.
- When we got to the hospital everything happend so fast. Lily got prepared for emergent surgery and everything was a mess. han svalde hårt innan han fortsatte.
- They did a c-section and Keeva was born. avslutade han och kramade min axel.
Jag tänkte på det han utelämnat. Att Keeva inte andats när hon föddes, att Niall trott att jag skulle dö och att de analyserade prover på barnet i mina armar just nu för att se om hon var stark nog att följa med oss hem inom en snar framtid.
- How about your relationship? frågade Nowa och Spencer suckade trött.
- And you complain about me being afraid you're gonna say something inappropriate...
Ett svagt mummel av skratt lättade upp stämningen i rummet och Keeva vred lite på sig i min famn. Jag vände mig mot Niall och han höjde frågande på ögonbrynen. Jag nickade och log.
- We're thinking about wedding dates. sa han och log stort när alla började kramas igen.
Precis då kom Lulah in i rummet.
- Sorry for interrupting again but I've got fantastic news! sa hon och log stort.
Jag såg frågande på henne.
- Keeva is ready to go home, and so are you. sa hon och log stort mot mig medan hon gick mot mig och kopplade ut droppet ur min hand.
Jag vände mig mot Niall med gapande mun. Han sprack upp i ett stort leende och böjde sig fram för att kyssa min panna.
- We're going home, KeeKee. jollrade jag tyst mot min dotter och kysste hennes lilla hand.

- Why are we stopping here? frågade jag och kollade ut genom bilrutan.
Jag hade varit så upptagen med att titta på Keeva där hon låg i bilstolen i baksätet att jag inte lagt märke till det faktum att Niall inte körde mot min och tjejernas lägenhet inne i London. Han log hemlighetsfullt mot mig och hoppade ur bilen. Medan han knäppte loss Keevas barnstol hoppade jag ur bilen. Förvånat upptäckte jag att vi var i det villaområde där jag och Niall tittat på hus för ett tag sedan.
- What are we doing here? frågade jag än en gång och kände igen huset vi stod parkerade framför som den underbara villan Niall velat att vi skulle köpa men jag sagt att vi inte hade råd med.
Niall kom fram till mig med Keevas stol dinglande i händerna och la ena armen runt min midja och ledde fram mig till gången som ledde upp till den stora, vita villan.
- Welcome to our home. sa han spänt och log hoppfullt mot mig.
Jag förmådde först inte säga något utan stod bara och betraktade de underbara, gigantiska fönstrena, den vackra ytterdörren och den gröna, oändliga gräsmattan. Jag vände ansiktet mot honom och suckade lätt.
- I'll be mad later. muttrade jag och han satte försiktigt ner Keeva på trottoaren för att kunna lyfta upp mig i sin famn och snurra runt flera varv.
Jag skrattade när han satte ner mig igen och kysste honom mjukt på munnen. Han lyfte upp Keeva och tog mig i handen och tillsammans gick vi mot vårt hus. Hela familjen Horan.